Bränneriet kan ha sett ut på ett liknande sätt.

När bränneriet byggdes har inte gått att hitta, men troligen tillkom det ungefär samtidigt som järnbruket, eftersom brännvinet var viktigt ur flera synpunkter. Brännvin ingick som en del av lönen för drängar och smeder, när denna naturaförmån togs bort 1849 höjdes lönen i stället.

På brukskontoret fanns det alltid brännvin som kunder och besökare bjöds på och det gick åt en hel del:

År 1847 upphörde bruket med att bjuda på brännvin. På den tiden mättes våta varor bland annat i rymdmåttet kanna. 1 kanna = 2,617 liter.

När det gäller den del av lönen som bestod av brännvin så uppgick den delen under åren 1843-1848 till följande kvantiteter:

I tabellen kan man se att under de aktuella åren sjönk utdelningen markant. Trots den stora andelen som tilldelades så köptes det också en hel del brännvin också. Som ett exempel kan nämnas att 1817 köpte en av knippsmederna 43 ¾ kannor brännvin förutom det han fick i lön. Den inköpta mängden motsvarar ungefär 114,5 liter.

Bränneriet bidrog med en del pengar till brukets övriga inkomster. 1824 såldes 2452 kannor (6416,884 liter) och det gav ett tillskott på 1747 rdr bko. I kanna kostade 34 ¼ sk. Vinsten 1824 blev för bränneriet 784 rdr bko. Tillverkningen gick ner mellan åren 1843-1849 och då tillverkades ungefär 1000 kannor per år. ( 2617 liter)

På 1800-talet var brännvinsbränningen avgiftsbelagd och reglerad. 1860 avskaffades/ förbjöds husbehovsbränningen, det skedde alltså 3 år efter att bränneriet i Flerohopp lades ner. 1865 byggdes bränneribyggnaden om och till och förvandlades till stärkelsefabrik.

När byggnaden togs bort har inte hittats, men enligt en ännu obekräftad uppgift flyttades byggnaden och är i dag placerad i kröken innan bron på den gamla vägen. Om det stämmer så har byggnaden varit smedboställe åt en av smederna vid glasbruket och i dag skulle huset i så fall vara sommarstuga.